Glasmosaiken blänker
över det odiskade
byggnaden har fällt ned
sina ögonlock
under natten
den vita morgondimman
är rå
hon är kvinnan
som gav sig allt
hon drömde om
allt hon måste
fly ifrån
det som smeker hennes
päls
mjuknar allt som
ömmar
nu låser hon noga
sin dörr
kupar händerna om
det vilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar