En plats

På en plats

som ibland

kan kännas ensam

har de byggt sitt hus

orosmolnen hukar sig så länge

över kvarteren

i den här trakten

hon känner sig 

hindrad

av alla sportsändningar

som om hennes liv

bara bestod av svettiga män

som oupphörligen rör sig 

i olika riktningar

du har ju trädgården

brukar hennes livs kärlek

säga i reklampausen

han har ett mjukt ärr

på insidan av låret

det brukar hon vidröra 

med lätta fingertoppar

tiden springer ibland

förbi

det händer att den stannar

och hejar

en gång 

när det hände

brast hon 

det är det fortfarande

ingen som vet

En av oss har dött

Förortsdiset svävar in och ut genom
fönsterglaset

uppblandat med barnens röster
sol

hösten har packat upp
alla sina saker

dagarna ett oändligt tåg
oxvecka på oxvecka
på oxvecka

bara konstnärer
och pensionärer
handlar stearinljus på Ikea
utan köer

många gråter nu

för att de fortfarande är ensamma

för att en av oss har dött

eller är det vintern
snart

vita dagar
svart natt

om vi artikulerar tydligare
när vi pratar

kommer vi att nå varandra
bättre då

i mörkret

10 av 10

http://bookiecookiez.wordpress.com/2013/09/15/det-finns-sa-manga-hus-jag-skulle-vilja-bo-i/


Den här recensionen är som poesi. Åtminstone i mina öron.

Kram

Bara du

låt universums
evighetssträckta
storhet

landa lätt som bomull
i dina utsträckta
händer

bara du

är större

Ibland kan det hjälpa

Det kaklade

badrummet

fotpallen

fårskinnsbeklädd

hennes andedräkt mot nyputsat

spegelglas

hjärtslag mot insidan av

människan

tankar flyger som damm

under en mattpiska

ibland kan det hjälpa

att vika kläderna i ordning

i garderoben

landa blicken som en fjäril

på de trygga tingen

rita en snabb skiss

på växthuset

de aldrig tänker bygga

klippa buxbomen

med nagelsax

Kamouflerad kvinna

Buskagen med sina röda

löv sjunger som eld

i vinden

augusti har lämnat

tonat bort

övergått

i något annat

hon träffar vänner

fönstershoppar

på Nordiska Galleriet

glasburkarna från Granit

reflekterar solljusets

genomskinlighet

ensamheten är fortfarande

ljummen

fyller den lilla termosen med

kaffe

överallt

denna övergång

som när man slutat leta efter blå

bär

söker av marken efter röda

hon undrar ibland

drabbad

av naturens metaforer

om kantarellerna låtsas

vara björklöv

som hon kamouflerat sig

till kvinna

för att en man skulle

älska henne